Man sitter och jobbar framför datorn och jobbar, skruvar upp en hylla (Haha! Jag? Skruva hylla!?) eller vad som helst. Spelar ingen större roll. Du märker att du börjar arbeta mer intensivt och snabbare. Man får mer fokus.
Lite senare så är arbetsuppgiften slut och du drar iväg till nästa arbetsuppgift. Det kan vara vad som helst. Diska, kopiera papper, gå till ett möte. DÄR! Där händer det. Du upptäcker på väg till kopiatorn att du är sjukt kissödig.
Där var orsaken till ditt fokuserade och snabba arbete tidigare. Du var helt enkelt kissnödig och din krop försökte berätta det för dig. Du ignorerar signalerna för att du har helt enkelt inte tid. Kroppen kompenserar med att jobba snabbare.
Jag fungerar så att jag inte går på toa då. Jag tänker: "Jag kan hålla mig. Det går snabbt att kopiera det här manuset." Så valsar jag iväg och sätter igång med att kopiera.
Trodde jag ja.
Då väljer kopiatorn att först göra tonerpåfyllning. "Var god vänta!" Sen: "Uppvärmning pågår" (Kunde inte ha gjort detta samtidigt?). Sen matar den in 4 papper och så kommer det: "Pappersstopp"
Vid det här laget har min nödighet uppnått en nivå som inte är hälsosam. Den där kittlande känslan längst ut (ja, LÄNGT ut) börjar bli väldigt obehaglig.
Då tänker jag: Jag fixar pappersstoppet, sätter igång kopiatorn igen och så går jag på dass när den är igång.
Okej. Pappersstopp klart. Trycker återigen på Start. Den matar in papper. Jag vänder mig om för att göra mina behov. Vad händer då? Slut på färgen. Var god byt tonerkassett.
GHAA!!!!
Nu blir jag väääldigt stressad och frustrerad. Vad fan! Jag kan nu inte stå still alls och måste vara i konstant rörelse.
Jag sliter upp luckan och ut med gamla kassetten. Upp med kartongen, ut med den nya, in med den nya. Stäng luckan OCH....
"Tonerpåfyllning pågår. Var god vänta"
Jag skriker rakt ut och orden är av den karaktären att arbetskamrater börjar dyka upp i korridoren för att se hur det går.
Nu! Nu! Trycker väldigt hårt och argt på den gröna Start-knappen. Den matar in papper. Jag vänder mig om för att göra mina behov. Vad händer då? Slut på papper!
Vid det här laget inser jag det sjuka i det hela och garvar högt. Mina arbetskamrater tror att jag har fått ett totalt psykbryt och en av den sticker in näsan och frågar hur det går.
"Det går bra!"
In med papper och nu går allt som det ska. Jag springer till toan medan jag hör apparaten spotta ur sig manuset till en teaterunge som tappat bort sitt och behöver ett nytt. Hela grejen blir naturligtvis denna elevs fel. Vems annars?
Sen på toa: Ner med gylf, upp med lilleman och så slaaaaaaaapna aaaaaaav.... Problem: Jag har hållt mig så länge att jag är tvungen att hjälpa till. Jag trycker på och ut kommer... Dropp... drill, drill.. Dropp, dropp..
And that was it!
Så man var så hysteriskt kissnödig att jag hade kunnat ha ihjäl kopiatorn om det inte vore så att chefen var i närheten, och så kommer det en knapp deciliter...
Världen är mupp!
UPPDATERAD: Stefan Wiktorin skrev en spinoff på den i sin blogg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar