Men det finns tillfällen då nojjan kommer krypande. Det har inte alls att göra med att jag är rädd för att få rynkor eller att jag får en hängade röv. Nej, mitt problem är att jag känner att jag inte hunnit uträtta mer tidigare.
Det finns några tillfällen. En del är roliga för att de drabbar andra. Andra är roliga för andra för de drabbar mig...
1. Jag tittar på Undercover Boss på SVT och det handlade detta avsnitt om en kille som är VD för ett mega-postorderföretag som omsätter flera miljoner dollar om året. De har hand om hela kedjan. Du går tillexempel in på NHLs webshop och köper en tröja. Du tror att du är kvar på NHLs site. Men icke. Du är hos postorderföretaget. Allt sköts av dem. En helhetslösning.
VDn äger hela företaget. 100%. Han har inte lagt ut det på börsen. Han har ett gigantiskt hus. Ett jetplan. Kontor som man bra ser på film... Ni fattar grejen?
Nu kommer det som gör att åldersnojjan kommer. Han är 25 år gammal...
Magnus när han var 25 år gammal så hade jag jobbat på Bergagården och med teater 50% av den tiden. Jag tjänade ca 17.000/månaden före skatt... Både i en 2a på 50 kvm i Vallentunas svar på Tensta, Åbygärde...
2. Unge på jobbet: "Du måste ju typ vara 40 år eller nått?"
"Nej jag är inte så gammal."
"Va?! Seriöst?!"
"Nej. Hur gammal är din pappa?"
"Typ 50, eller nått."
"Ser jag så gammal ut?"
"Eeee.. ja...!"
3. Stefan Wiktorin som också skriver om åldersnojja i detta inlägg, är på besök hemma hos mig. Min familj, bestående av mig, min fru Emma och min son Theo (3 år) äter kladdkaka till efterrätt. Theo tittar en lång stund på Stefan. Sen säger han:
"Stefan. Var är ditt hår?", han pekar med skeden som är full med kladdkaka på Stefans kala hjässa, som har en hårväxt lika rik som Sahara har djungel... Stefan tittar på Theo och vet inte vad han ska säga. Han får en smått farlig gnista i blicken. Theo har inte utvecklat de sociala koderna än och försätter:
"Var är ditt hår, Stefan? Är det borta?
Stefan säger med ett försök till leende som mest liknar en psykopat på väg att begå mord: "Nej, jag har... Klippt mig," han tittar på mig och reser sig.
"Nu går jag ut och röker innan det blir blod."
The tittar efter Stefan. Vänder sig till mamma Emma som vrider sig plågsamt i skrattkramp. "Vart ska Stefan, mamma?"
"Han ska ut och röka på balkongen."
"Jag måste också på balkonen," säger Theo och skjuter ut sig från bordet och studsar efter.
Vid det här laget så är det kört för mig och Emma. Vi ligger över bordet och vrålar av skratt. Sen har jag Stefan säga till Theo:
"Jaja. Följ med här då, Seinfeltd..."
Det här är några tillfällen i mitt liv då jag känner att: "Fan! Varför sitter jag fortfarande i en hyresrätt med en lön på under 25.000/månaden. Varför har jag inte varit så där driven att jag har ett företag som omsätter miljoner?
Det är då man ska ha den där personliga pepptalken.
"Men jag ÄR bra. Jag uträttar ju massor! Vad vore Bergagården och teaterlivet i Åkersberga utan mig? Jag fick ju kommunens Kulturpris 2009!"
Hjälper dessa pepptalk? Nej.. Inte speciellt.
Man har fortfarande en besk bismak i munnen och känner att man vill sätta sig i en skitig Ford och åka runt och knacka brevlådor bland rikemansvillor med ett basebollträ.
Eller varför inte kapa Fredrik Reinfeltds identitet och sno hans bankkonto. Sen skänker man allt till Stadsmissionen i Vänsterpartiets namn.
Eller varför inte sno någon rik skitunges 4-hjuling och dra iväg till närmsta golfbana och rugga upp lite greener och fairways.. Satans byråkrathockey...
Sen när man ändå är på gång kan man åka förbi Drottningholm och skrika med megafon och en banderoll:
"Jag vill se kungen runka!"
Jag känner också ett behov av att slita av alla Canada Goose-jackor jag ser från alla "pappa-betalare" jag ser. Det är heeelt sjukt att betala 7.000 kr för en jacka man kan ha i 6 månader innen den är utvuxen eller ur mode.
Sen vill jag hemskt gärna tvångsmata Silvio Berlusconi med hans använda kondomer. Det skulle nog hans fru uppskatta om inte annat.
Ge mig pengar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar