Da Shitlist #5

Jag har inte skrivit på ett tag p.g.a ett teaterprojekt som tar all min vakna tid i anspråk. "Vid Cirkelns Slut" heter pjäsen som jag har skrivit tillsammans med Robin Muhr... Regi av mig och Josse Sundkvist... SE DEN!!

Men nog om den. Här kommer Da Shitlist!

Aftonbladet.se
Fan vad man kan vara plottrig. Det är rörigt, irriterande och fullt av icke-nyheter! Som exempel: Här jagar Justin Beiber sin superkropp. Jag klickar på bilden, av den anledning att han var spinkig som fan på bilden. Sen så är det en text på ca 5 meningar om att han har börjat träna... och det var det... Suck!
Sen kan vi gå in på deras vääääldigt dåligt kodade bloggportal... SUCK! Den är så dåligt kodad att jag inte ens skulle kalla den för en beta.. Det är på sin höjd en tidig alfa-version... BLÄ!

Kommunalråd Elisabeth Gunnars i Österåkers kommun
Jag gillar henne som person. Hon är trevlig och rar och verkar vara en kärleksfull mamma. Godhjärtad helt enkelt.
Men som politiker har jag problem. Jag tyckte fram till för någon vecka sen att hon var helt okej för att vara Folkpartist. Men så läste jag hennes intervju i Kanalen (Österåkers lokalblaska) Där var det fullt med rent nonsens från hennes mun som bara bevisar att hon inte har koll. Hon har ingen aning om föreingsarbete inom teater. Det kändes som att hon har hämtat ALL sin info från en enda källa. Carl-Oskar Thörnros som är Kulturstrateg inom kommunen. Jag har fortfarande inte förstått hans titel. Vad den innebär.. Men det lär väl framtiden visa...

Doku-såpor
Big Brother lever och har ett existensberättigande pga en enda orsak. Unga människor älskar att se "vuxna" människor göra bort sig och bete sig som idioter. Är det ett bra sätt att visa vägen in i vuxenlivet för våra kommande generation?
Det deltagarna utsätts för är ett vidrigt samhällsexperiment som får deltagarna till psykbryt. Både inne i huset och framför allt efter, när de ser hur de har klipps och framställts. Det finns ingen psykolog som kan tycka att detta är okej att utsätta folk för det som händer i det där huset. Oavsett om det sker frivilligt eller inte. Människan fungerar inte på det sättet. Vi har inte förmågan att upptäcka oss själva vara destruktiva och korkade när vi är mitt uppe i det. Det är sånt vi kommer på efter att vi kommit ifrån masspsykosen, och kan reflektera.
Paradise Hotel är samma sak...
Det som jag inte kan begripa är hur folk vill utsätta sig för detta och faktiskt ansöker om att få vara med. Det enda jag kan se är att vi lever i ett samhälle där det enda som räknas är att "vara" någon. Att vara känd. Om det så bara är under 3 månader.. Har man "tur" får man stämpeln Big Brother-Magnus i tidningarna ett par år efteråt och kan sålla sig till skaran av "Icke-kändisar". Folk som är kända fast de inte har uträttat ett jävla skit. Runar är ett sådant lysande exempel av Icke-kändisar...
Jag hatar frossTV!!! och Runar också för den delen...

Da Shitlist #4

Som vanligt finns det saker som irriterar värre än vad en mycket jobbig baksmälla
gör... Fast det kan aldrig irritera som en Kristdemokrat.. Men nästan..

Facebook-uppdateringar från satan
Varför envisas folk att skriva fullständigt meningslösa icke-uppdateringar? Jag kan
omöjligt vara mer ointresserad av att veta vad DU åt til frukost, eller vilkEn färg
på dagens tröja råkar vara. Faktum är att jag har svårt att de hur någon kan ha
någon som helst vilja att få läsa dessa otroligt ointressanta skitinlägg!
Vad värre är när det är folk som ger kommentarer till dessa statusar!
Status: Jag har druckit kaffe!
Svar: jag med! Vad drack du?
Aaaaaaaaaaaaa bl.a. Bl.a. Bla

Sadistlagar
Det finns en del lagar jag inte kan förstå att de existerar, mer än att vara rent
jävligta mot oss människor.
När jag och emma gifte oss sommar 2000 så ville vi ta varandras efternamn som mellan
namn. Därav heter jag Gunnerblad Bergström. Emma skulle då få Bergström Gunnerblad.
Detta gick sig icke! Bara en i paret får ta den andres namn. VARFÖR I HELVETE DÅ?!
För vem kan det bli så jobbigt att vi heter samma fast tvärt om? Det intressanta här
är ju när vi fick vår son så var det inga problem alls att han fick heta Bergström
Gunnerblad. Det gick så bra så!.... WHAT?!

Sen har vi idiotin om att vi måste i Skatteverket och alla myndigheter bokföras med

ett juridiskt kön. Man eller kvinna. Punkt. Åter igen. VARFÖR DÅ? Det finns ingen
vettig förklaring längre!  Det finns väl inget som saäger att det MÅSTE vara på det
viset? Erik Nilsson kanske känner sig som en kvinna, men har fortfarnade en penis.
Eller Sara Karlson känner sig som en man, men tänker inte operera om sig. Eller en
transperson som byter. Som lever ett hetroförhållande, men klär ut sig ofta och
parter på krogen som det motsatta könet, och kanske strular med alla typer på
skalan... Vad säger att det MÅSTE stå ett bestämt kön på. Den personen? Varför?!

Eller som Stefan Wiktorin pratar om i sitt inlägg om att Länstyrelsen inte tycker
att man ska få begravas i en annan familjs gravplats. VARFÖR DÅ?! De hade levt ihop
i 40 år! De råkade bara inta vara gifta. Det måste väl ändå vara upp till de
närmaste att få avgöra?

Varför finns lagen om att i en familj finns fest bara 2 personer som kan vara
juridiskt bindande föräldrar? varför då? På vilket sätt skulle det kunna försvåra
det för myndighter? Ja det är klart att de kan bli jobbigare vid. Tex en skilsmässa
om det är 4 föräldrar inblandade. Men så är det redan idag, i praktiken. TA BORT DEN
SKITLAGEN!

Regeringen

Sen har vi idiotism när den är som bäst. Skatteverket vill ha på uppdrag av regeringen in lägenhetsnummer på ALLA som bor i bostadsrätter eller hyresrätter. VARFÖR DÅ!? Jo.. För att ha kontroll.. Igen.. Människans kontrollbehov slutar aldrig att förvåna.

Skatteverket vill inte bara ha din adress och namn, som det är i dag och som jag inte ser några problem med. Vad jag ser problem med är att man nu vill veta EXAKT hur min lägenhet ser ut på en ritning. VARÖR DÅ?! Vad är den bakomliggande orsaken till detta? För mig är handlar det om ren kontroll, inget annat. De själva säger att det underlättar för forskning.. WHAT?! Jag har för övrigt inte lämnat in mitt lägenhetsnummer än.. De får fan jobba om de ska ha mitt, det går inte iväg frivilligt.. Får se om jag får hotbrev snart...;)

Min dator

Den dog. HELT. Plötsligt... Jag satt och skrev på detta inlägg när den bra blev svart! VA FAN!!!!! Jag har inte råd med det här!

Da Shitlist #3

Som vanligt ingen rang på skiten...

Aftonbladets dåliga etta på dagens pappersupplaga.
Expressen: Al-Quida dödade svenskar som hämnd
Aftonbladet: Silvia ställer in resa-igen: Madeleine lämnas ensam.
Snacka om icke-nyheter!
Jag ser reaktionen framför mig när ansvarig utgivare Jan Helin ser vilken etta Expressen valde: "...fan..."

One-piece overaller
Vad i helvette! Allt jag ser är massa Farbror-Barbro vandra omkring offentligt! Är detta lagligt?
Hur kan man med i sina sinnes fulla bruk; 1 Köpa en. 2 Ha på den. 3. Lägga ut på Facebook en bild på sig själv iförd denna sparkdräkt. 4. Gå ut och visa sig live ute bland folk.
Detta övergår mitt förstånd.

Att döpa stormar efter otroligt mesiga namn. Alla kommer väl ihåg stormen "Gudrun" som fällde träd effektivare än vi kan klippa gräs.
Den är ju lite mer känd än stormen som kom efter, "Per"
Sen har du den amerikanska Katrina som ödelade New Orleans, eller i alla fall alla fattiga delar av stan.
Varför döps de på detta sätt? Är det för att vi ska lugna oss och inte få panik? Det fungerar inte! Jag lovar att jag skulle få panik även om en Kategori: 5-storm hette Måns-Göran, Svante eller Ulla-Berit...
Döp dem till nått som säger sanningen direkt. "Windy Death" eller "Killing Thunder"..
Fast det skulle i alla fall bara fungera i USA. Direkt översätt till Svenska låter det bara som dåliga B-Drama/Thrillers om fiskare. "Blåsig Död" och "Dödsåskan"...

Stefan Wiktorin gjorde en härlig lista för ett tag sedan.. Alla dessa listor heter det inlägget.
För att fortsätta det lilla korslänkningståget så lägger jag upp här en länk till Stefans inlägg om dessa klädesplagg...

Personligt pepptalk

Det är hela tiden ett himla tjatande om ålder och åldernojja. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte bryr mig så mycket det... För det mesta.
Men det finns tillfällen då nojjan kommer krypande. Det har inte alls att göra med att jag är rädd för att få rynkor eller att jag får en hängade röv. Nej, mitt problem är att jag känner att jag inte hunnit uträtta mer tidigare.
Det finns några tillfällen. En del är roliga för att de drabbar andra. Andra är roliga för andra för de drabbar mig...

1. Jag tittar på Undercover Boss på SVT och det handlade detta avsnitt om en kille som är VD för ett mega-postorderföretag som omsätter flera miljoner dollar om året. De har hand om hela kedjan. Du går tillexempel in på NHLs webshop och köper en tröja. Du tror att du är kvar på NHLs site. Men icke. Du är hos postorderföretaget. Allt sköts av dem. En helhetslösning.
VDn äger hela företaget. 100%. Han har inte lagt ut det på börsen. Han har ett gigantiskt hus. Ett jetplan. Kontor som man bra ser på film... Ni fattar grejen?
Nu kommer det som gör att åldersnojjan kommer. Han är 25 år gammal...

Magnus när han var 25 år gammal så hade jag jobbat på Bergagården och med teater 50% av den tiden. Jag tjänade ca 17.000/månaden före skatt... Både i en 2a på 50 kvm i Vallentunas svar på Tensta, Åbygärde...

2. Unge på jobbet: "Du måste ju typ vara 40 år eller nått?"
"Nej jag är inte så gammal."
"Va?! Seriöst?!"
"Nej. Hur gammal är din pappa?"
"Typ 50, eller nått."
"Ser jag så gammal ut?"
"Eeee.. ja...!"

3. Stefan Wiktorin som också skriver om åldersnojja i detta inlägg, är på besök hemma hos mig. Min familj, bestående av mig, min fru Emma och min son Theo (3 år) äter kladdkaka till efterrätt. Theo tittar en lång stund på Stefan. Sen säger han:
"Stefan. Var är ditt hår?", han pekar med skeden som är full med kladdkaka på Stefans kala hjässa, som har en hårväxt lika rik som Sahara har djungel... Stefan tittar på Theo och vet inte vad han ska säga. Han får en smått farlig gnista i blicken. Theo har inte utvecklat de sociala koderna än och försätter:
"Var är ditt hår, Stefan? Är det borta?
Stefan säger med ett försök till leende som mest liknar en psykopat på väg att begå mord: "Nej, jag har... Klippt mig," han tittar på mig och reser sig.
"Nu går jag ut och röker innan det blir blod."
The tittar efter Stefan. Vänder sig till mamma Emma som vrider sig plågsamt i skrattkramp. "Vart ska Stefan, mamma?"
"Han ska ut och röka på balkongen."
"Jag måste också på balkonen," säger Theo och skjuter ut sig från bordet och studsar efter.
Vid det här laget så är det kört för mig och Emma. Vi ligger över bordet och vrålar av skratt. Sen har jag Stefan säga till Theo:
"Jaja. Följ med här då, Seinfeltd..."

Det här är några tillfällen i mitt liv då jag känner att: "Fan! Varför sitter jag fortfarande i en hyresrätt med en lön på under 25.000/månaden. Varför har jag inte varit så där driven att jag har ett företag som omsätter miljoner?

Det är då man ska ha den där personliga pepptalken.
"Men jag ÄR bra. Jag uträttar ju massor! Vad vore Bergagården och teaterlivet i Åkersberga utan mig? Jag fick ju kommunens Kulturpris 2009!"

Hjälper dessa pepptalk? Nej.. Inte speciellt.
Man har fortfarande en besk bismak i munnen och känner att man vill sätta sig i en skitig Ford och åka runt och knacka brevlådor bland rikemansvillor med ett basebollträ.
Eller varför inte kapa Fredrik Reinfeltds identitet och sno hans bankkonto. Sen skänker man allt till Stadsmissionen i Vänsterpartiets namn.
Eller varför inte sno någon rik skitunges 4-hjuling och dra iväg till närmsta golfbana och rugga upp lite greener och fairways.. Satans byråkrathockey...
Sen när man ändå är på gång kan man åka förbi Drottningholm och skrika med megafon och en banderoll:
"Jag vill se kungen runka!"
Jag känner också ett behov av att slita av alla Canada Goose-jackor jag ser från alla "pappa-betalare" jag ser. Det är heeelt sjukt att betala 7.000 kr för en jacka man kan ha i 6 månader innen den är utvuxen eller ur mode.
Sen vill jag hemskt gärna tvångsmata Silvio Berlusconi med hans använda kondomer. Det skulle nog hans fru uppskatta om inte annat.

Ge mig pengar!

Kiss. Både bra och...!

Ni vet hur det är.
Man sitter och jobbar framför datorn och jobbar, skruvar upp en hylla (Haha! Jag? Skruva hylla!?) eller vad som helst. Spelar ingen större roll. Du märker att du börjar arbeta mer intensivt och snabbare. Man får mer fokus.

Lite senare så är arbetsuppgiften slut och du drar iväg till nästa arbetsuppgift. Det kan vara vad som helst. Diska, kopiera papper, gå till ett möte. DÄR! Där händer det. Du upptäcker på väg till kopiatorn att du är sjukt kissödig.
Där var orsaken till ditt fokuserade och snabba arbete tidigare. Du var helt enkelt kissnödig och din krop försökte berätta det för dig. Du ignorerar signalerna för att du har helt enkelt inte tid. Kroppen kompenserar med att jobba snabbare.

Jag fungerar så att jag inte går på toa då. Jag tänker: "Jag kan hålla mig. Det går snabbt att kopiera det här manuset." Så valsar jag iväg och sätter igång med att kopiera.
Trodde jag ja.
Då väljer kopiatorn att först göra tonerpåfyllning. "Var god vänta!" Sen: "Uppvärmning pågår" (Kunde inte ha gjort detta samtidigt?). Sen matar den in 4 papper och så kommer det: "Pappersstopp"
Vid det här laget har min nödighet uppnått en nivå som inte är hälsosam. Den där kittlande känslan längst ut (ja, LÄNGT ut) börjar bli väldigt obehaglig.
Då tänker jag: Jag fixar pappersstoppet, sätter igång kopiatorn igen och så går jag på dass när den är igång.

Okej. Pappersstopp klart. Trycker återigen på Start. Den matar in papper. Jag vänder mig om för att göra mina behov. Vad händer då? Slut på färgen. Var god byt tonerkassett.
GHAA!!!!
Nu blir jag väääldigt stressad och frustrerad. Vad fan! Jag kan nu inte stå still alls och måste vara i konstant rörelse.
Jag sliter upp luckan och ut med gamla kassetten. Upp med kartongen, ut med den nya, in med den nya. Stäng luckan OCH....
"Tonerpåfyllning pågår. Var god vänta"

Jag skriker rakt ut och orden är av den karaktären att arbetskamrater börjar dyka upp i korridoren för att se hur det går.

Nu! Nu! Trycker väldigt hårt och argt på den gröna Start-knappen. Den matar in papper. Jag vänder mig om för att göra mina behov. Vad händer då? Slut på papper!

Vid det här laget inser jag det sjuka i det hela och garvar högt. Mina arbetskamrater tror att jag har fått ett totalt psykbryt och en av den sticker in näsan och frågar hur det går.
"Det går bra!"

In med papper och nu går allt som det ska. Jag springer till toan medan jag hör apparaten spotta ur sig manuset till en teaterunge som tappat bort sitt och behöver ett nytt. Hela grejen blir naturligtvis denna elevs fel. Vems annars?

Sen på toa: Ner med gylf, upp med lilleman och så slaaaaaaaapna aaaaaaav.... Problem: Jag har hållt mig så länge att jag är tvungen att hjälpa till. Jag trycker på och ut kommer... Dropp... drill, drill.. Dropp, dropp..
And that was it!

Så man var så hysteriskt kissnödig att jag hade kunnat ha ihjäl kopiatorn om det inte vore så att chefen var i närheten, och så kommer det en knapp deciliter...

Världen är mupp!

UPPDATERAD: Stefan Wiktorin skrev en spinoff på den i sin blogg