Den kidnappade bookens återkomst

Kapitel 1 - Kidnappad

Så.. Det var en dag som egentligen inte var så stressig. Men av nån anledning så var jag ändå stressad. 

Skulle förbi Systemet efter jobbet. Sen hem och hjälpa till med maten till familjen. Sen vidare för att inmundiga det inhandlade maltdryckerna med en vän på kvällen. 

Jag satte mig på buss 623 för att åka hem. Ryggsäck och två påsar med dryckesgodis. Normalt brukar jag gå hem. Om jag inte har mycket att bära. Eller är lat. Denna dag var jag mest stressad och hade mycket att bära. Så buss blev det.

Jag ställer ryggsäcken på sitsen bredvid mig vid fönstret. Sätter mig i stolen mot mittengången. Sitter vid den bakre dörren i ledbussen med påsarna framför mina ben. 

Går av som jag ska vid min station.

När jag går av och bussens dörrar går igen så är det något som plingar till i mitt huvud. Nått är fel... Jag har påsarna med godis men ingen ryggsäck. 

Jag vänder mig om och ser bussen glida ut på körbanan igen. Jag springer ikapp och försöker slå på busen så chauffören ska höra. 

Om han hör eller inte vet jag inte. Allt jag vet är att han inte stannar. 

Jag ringer till SL och blir placerad i en lång kö. Under tiden vankar jag av och ann och försöker vilja fram att en taxi eller bil med förare jag känner ska se mig och stanna. Inget händer.

Samtidigt som jag kommer fram till SLs kundtjänst så kommer en annan buss åkandes mot stationen. Den stannar och jag berättar vad som hänt.

Han anropar genast bussen med min väska. Den chauffören säger att han ska vänta in mig vid bussparkeringen i centrum. 

Jag åker med bussen till centrum. Han ser t.o.m. till att jag kan hoppa av närmare så jag kan gena över lite gräsmattor. 

Jag genomsöker bussen med ryggsäcken är borta. Nån har sett den ligga på ett säte och tagit den med sig helt enkelt. 

Totalt var jag borta från ryggsäcken ca 10-15 minuter. 

Ringer polisen för att göra anmälan. 

”Hur såg ryggsäcken ut?”

”Svart. Vanlig. Diskret liten logga. Ena axelremmen dålig.”

”Vad fanns i ryggsäcken?”

”Papper från jobbet. Sladdar till dator. Bankdosa. iZettledosa. iPad1 - svart, 32 GB, wifi. Macbook Pro 15” (Unibody.”

”Oj..”

”You don’t say?”

Ringer försäkringsbolaget Moderna.

”Har du glömt den på bussen i 10-15 minuter?”

”Ja”

”Det räknas som försumlighet. Då löser inte försäkringen ut.”

”Men jag har ju drulle.”

”Hjälps inte.”

Jahap... Det var i alla fall en tröst att jag hade mina påsar.

Jag tar upp min iphone och öppnar appen Hitta min iPhone. I den kan jag hålla koll på var mina olika applemaskiner håller hus. Jag får upp alla utom min iPad och min Macbook.

Jag spärrar båda och skriver ett meddelande som kidnapparen kommer se när hen startar upp maskinerna. Jag skrev:

”Hej! Jag heter Magnus G Bergström. Detta är min arbetsdator som jag använder för mina ungdomar på Bergagårdens Teater. Utan denna kan jag inte göra mitt jobb och många barn och ungdomar blir lidande! Snälla ge tillbaka den! Ring 073-644 37 08!

Festölen förvandaldes till begravningsöl och sen gick dagarna. Jag hörde ingenting. Detta var den 3 april 2012.

Kapitel 2 - Polisbyråkrati

Datumet var nånstans mellan 5-10 april 2013. Jag sitter och jobbar med manus på jobbet med min nya arbetsdator. Denna gång hade min chef köpt en iMac så att jag inte kunde ta med den hem och glömma den på bussen igen.

Plötsligt plingar det till. I både min iPhone, min egna Macbook, min iPad och i iMacen. Upp kommer ett meddelande från iCloud att min Macbook 15” har upptäckts. Jag loggar genast in på iCloud och upptäcker att datorn som hade varit borta i 1 år nu befann sig i Litauen. Närmare bestämt fanns den på adressen: Melioratorių gatvė 6–8 96141 Gargždai 

Det ligger i närheten av kuststaden Klaipéda.

Jag skickar ljudmeddelande till datorn och skriver ett nytt meddelande på engelska. Nätt i still med ”Busted suckers!” Eller nått sånt... 1 minut senare kopplar den ur internet. 

Jag ringer svenska polisen på 11414 och berättar vad som hänt. Det tar en stund men tillslut har den civilanställda hittat min gamla anmälan och jag hör hur hon skriver på tangenterna medan jag redogör för vad som hänt. För det första tog det 5 minuter att förklara vad Hitta min iPhone var för något. 

När jag är klar frågar jag vad som händer nu. 

”Inte mycket”, svarar hon.

”Vaddå? Vad menar du?”

”Nej. Nu ligger det i handlingarna och det är ju bra.”

”Min hallå?! Ska ni inte ta kontakt med den litauiska polisen? Berätta om det här och se om det kan göra ett besök på adressen, eller nått?”

”Nej. Vi jobbar inte så.”

Jag godtog inte riktigt det som en förklaring. Jag ringde lite kontakter jag har hos polisen. Fick ett namn på en utredare på Täbypolisen. När jag pratade med honom visade det sig att civilanställda stolpskottet på 11414 hade ju inte skrivit ner ett skit. Inte adress, inte något om Hitta min iPhone.. Inget..

Jag ger honom all info jag har. Jag har t.o.m. kollat upp på nätet vilken polisstation och vilken polis som har hand om ärenden av detta slag i staden Klaipéda.

Jag blir lätt irriterad och får ta allt en gång till. Han lovar att höra av sig när han pratat med åklagare. 

Jag hör inget på nån dag. Blir irriterad. Skriver på Facebook: 

”Är det nån som kan litauiska?

Min vän Jenny säger sig ha en vän som kommer därifrån. Hon heter Egle och var fantastisk visar det sig!

Jag får kontakt med henne och jag berättar vad som hänt på telefon. Hon ringer till polisstationen ”Klaipėdos rajono policijos komisariatas” och får kontakt med en polis. Han ber att få det skriftligt på mail vad som hänt. Jag skriver på engelska och mailar till Egle. Hon översätter och skickar båda till polisen i Litauen. 

Hon ringer upp 2 dagar senare och berättar att de har ringt henne för att berätta att det fanns två svenska poliser i Klaipéda för att lära sig om den litauiska organiserade brottsligheten. Så de var där på utbildning helt enkelt. Det har nu hunnit bli 16 april. 

Så för att de skulle kunna hjälpa till så var det skyndsamt att få fram serienummer på datorn. Jag har inte kvar detta. Ringer Apple. De säger att de inte ger ut sånt bara så där. Jag uppger mitt Apple-id, men de säger att det inte hjälper. Fuck.. Ringer polisen i Täby. Får då prata med Polisinspektör Lovisa Ambrosiani Ulne. 

Hon var väldigt hjälpsam och ringer Apple. De säger samma sak till henne. Hon går då ner till Apple Store i Täby Centrum och legitimerar sig ”movie style” med sin polisbricka/leg och hoppla vad enkelt det var att få serienummer plötsligt!

Hon skickar det till polisen i Litauen.

Dagen efter ringer en svensk man upp mig och säger sig vara en av de två poliserna från Sverige i Litauen. 

Jag berättar ÅTERIGEN min story och de säger att de ska göra vad de kan. 

Sen... Ingenting.... Alls.... Livet går vidare och sorgen har lagt sig. Nya tekniska lösningar och produkter läker det blödande såret efter en förlorad vän. 

Kapitel 3 - Återkomsten

Jag kommer till jobbet och inser att jag har inte laddat min arbetstelefon på länge och det är ju dumt eftersom jag jobbar... Kan vara bra om den är på då... Laddar. Detta var den 24 september 2013.

Ser att jag har lite nya meddelanden. Ringer 222 för att lyssna av dem. Först lite föräldrar som ringt in för att anmäla sina barn till mina teatergrupper. Sen kommer det.. Orden jag aldrig trodde skulle yttras.

”Nytt meddelande. Inkom den 20 september. Klockan 16.44” (kommer inte ihåg tiden, men det är coolare, så jag hittade på det nu. Datumet är i alla fall rätt.)

”Hello! We came across your computer. Macbook Pro. We want to return it to you. Can you contact me on this number so we can arrange for you to get your computer back? My number is: 060-xxxxxxx” (Läs detta som en man med östeuropeisk brytning. Stavfelen också)

Jag skrattar högt och skakar på huvet. Jag lyssnar på meddelandet igen och ringer sedan upp numret. 

Han, som vi nu kallar för Mr. X, berättar att han har en vän/kollega som ska till Sverige på måndagen. Får hans nummer och namn. Vi kallar hon för Mr. V. 

Han berättar också att de hade lagat datorn för att den hade varit utsatt för väta. De hade köpt en ny laddare och han undrade om jag ville ha den också. Jag sa nej, jag har en hemma. 

Mr. X berättar också att Mr. V kommer ha med sig en vän som kan svenska, eftersom inte Mr. V inte kunde engelska eller svenska. Han berättade också att de hade min adress så de skulle kunna komma till Åkersberga och överlämna datorn.

Jag ringer till Mr. V.

Mr. V kunde ca 5 ord på engelska som han upprepar i ett härligt mantra.

Han lyckas i alla fall få mig att fatta att han kommer under eftermiddagen/tidig kväll och vill mötas för att överlämna datorn. 

Jag ringer Egle. Hon kan dubbelkolla att jag fått rätt info. Det hade jag. Men hon hade fått en ny adress för överlämnade av dator. Statoil vid E4an, Upplands-Väsby. 

Jag såg inte det som konstigt, eftersom det är en knutpunkt för trafiken, så att han skulle slippa åka till Åkersberga så mötte jag upp istället. Måndag den 30 september kl. 18.00.

Jag lånar bilen från Fältgruppen på jobbat och drar iväg. Det var ju faktiskt min arbetsdator så att ta jobbets bil var ju inget konstigt.

Jag kommer till Statoil vid 18.01 och parkerar. Går ut och tittar mig omkring. Det är ju lite halvsvårt att gissa sig till vem Mr. V kan vara eftersom han är Litauisk. Men till slut kommer det fram en snubbe i 45-55 år åldern. Han är fårig i ansiktet, har keps och röker. Spinkig. Klädd i grå skjorta. 

”Computer?”

”Yes,” svarar jag. 

Vi går mot parkeringen lite längre bort.

”You’re working for the police?” frågar jag då jag inte känner att han ser ut som en polis. Fördomsfullt kanske, men känslan var där.

i svarar han.

Det står många bilar på parkeringen och vid en står en kvinna och snackar i telefon. Sen ser jag en lite äldre grå kombi där det står två snubbar och hänger. De är klädda i mjukisbyxor, gympaskor. Löst sittande munkjackor med huvor. Rakade huvuden och händerna i fickorna. De har på sig det min bror kallar för ”Heroinkostym”. Dit är vi på väg. 

Jag skakar han med båda och Mr. V tar fram min dator, mitt gamla trådlösa tangentbord, min gamla laddarkabel till min iPad1, en extra laddarsladd som jag fick när jag köpte en ipod Classic generation 3 för massvis med år sedan. Min gamla bankdosa och min betalningsmodul till iZettle. 

Helt enkelt var det tillräckligt mycket saker för att jag skulle fatta att det verkligen var min gamla dator.

När jag tar upp den så tar de fram den där laddaren jag sa att jag inte behövde. De hade den ändå. En av ”Heroinkostymerna” börjar prata med östeuropeisk brytning.

”Mr. X spent almost 750 kr on repairs.”

”Okay,” svarade jag.

”A new transformator and it was alot of water damage.”

”Well.. So?”

”He like that back.”

”That was not anything we talked about, but I guess it’s okay. I only have 360 kr on me right now.”

”That dosn’t even cover the repairs.” 

”I know”

”Well... Mr. V also want a finders fee”

”Okay”

”2000 kr”

”Haha. Well no. The I can’t afford dipers to my kids, so...”

När jag sa så så ställde sig plötsligt Heroinkostymerna i en halvcirkel runt mig, så att det skulle bli väldigt svårt att ta sig där ifrån. De ställde sig bredbentare och var mer ”on edge” om man säger så. Att de inte kom från den litauiska polisen var vid det här laget ganska solklart.

Jag gjorde en halv sekunds överläggning i huvudet vad som plötsligt hände. Insåg snabbt att här gällde det att hålla tungan rätt i mun.

”So how much do you have”

”Well...” Min hjärna jobbade här i ljusets hastighet för att se om det gick att ta sig ur det här utan att behöva ruinera mig eller få en blåtira. 

”500,” svarade jag med ett tydligt ? på slutet. Lägre kändes svårt att gå då de hade startat på 2750 kr och allt jag hade givit dem än så kände var 360 kr.

De snackade med varandra i nån minut på Litauiska.

”600,” sade den engelsktalande Heroinkostymen och hade inget frågeteckan på slutet. 

”Okay,” svarade jag snabbt. Hade väntat mig att de skulle starta betydligt högre i denna, lätt udda form av prutning. 

Jag han nog aldrig känna mig rädd. Det gick för fort och det var mitt på dagen med massa folk i rörelse. 

Jag valde att gå med på detta eftersom jag inte visste hur pass mycket de skulle bry sig om att det fanns folk där och vad de skulle få för sig att göra om jag inte gav dem stålar.

”I don’t have 600 on me, so we have to take out money on Statoil”, sade jag.

”Okej,” svarade Heroinkostymen.

”Mr. V can follow me?” sade jag då jag inte ville ha vittnen inne på Statoil.

De snackade med varandra på litauiska igen och sen nickade Mr. V. Vi gick in på Statoil.

”Hej. Kan ni hjälpa mig? Jag måste ta ut 600 kr och ge till liraren här. Annars får jag inte tillbaka datorn.”

Tjejen i kassan var hjälpsam. Hon tog ut 600 kr till mig via mitt kort. Jag gav det till Mr. V och jag sträckte fram handen för att avsluta ”affären”. Han tog emot den lite tvekande och så gick han ut snabbt.

Jag står kvar på Statoil en stund och ser att bilen med snubbarna åker där ifrån. Det är för långt bort och med dålig vinkel för att jag ska snappa upp vad som står på bilens regplåt. Ser inte ens om det var en svenskregistrerad eller litauisk bil.

När den åkt iväg väntar jag i några minuter till. Sen åker jag själv...

När jag kommer hem så startar jag den. Pinkod för att låsa upp den. Och ploff... Allt var kvar. Dock var den otroligt seg.
Jag stänger av den och öppnar upp den fysiskt. Se där! De har snott ett av två RAM-minnen. I datorn sitter det ena över det andra. De har tagit bort båda. Tagit det understa och satt tillbaka ett.. Weird.. Sen så var den väldigt erjad av vattenskador såg jag. Den gick inte att ladda så laddaren måste vara i. Trackpadden är trasig och den har fått Litauiskt tangentbord. 
Nu så har jag ny hårddisk i efter backup av 95 % som gick att rädda och letar efter reservdelar. 

Så där har ni hela storyn så detaljerad jag kommer ihåg den.. 

Sensmoral: Don’t loose your backpack in Åkersberga... Det kostar 960 kr och över 1 års väntan.

/Magnus